Hugo Fröderberg föddes i Bäckaby i Fröderydsbygden mellan Vetlanda, Växjö och Värnamo, växte upp bland ordningsamma och högkyrkliga småbönder, i en familj som förkroppsligade lokalsamhällets bildningselit: pappa Magnus (född 1842) var kantor i tredje generationen och folkskollärare i andra. När Hugo Fröderberg 1974 gav ut boken Kulturbilder från Fröderydsbygden, handlade den till stor del om hans släkt och hans barndomsminnen – hans familj var på en gång ett med och ledde rytmen i det lokala samhället i helg och söcken:

 ”Det är något visst med ett lärarhem. Särskilt om läraren också är kantor. Familjen lever med kyrkoårets rytm /…/ Är läraren därtill också aktiv lantbrukare sätter naturens växlingar djupa spår i familjelivet” ([1]).

Som barn ville han bli biskop eller missionär och arbeta med välgörenhet eller ”inre mission” ([2]). Han gick ut gymnasiet i Västerås 1917 med sikte på att bli latinlärare ([3]). Året efter utexaminerades han från folkskollärarutbildningen i Växjö ([4]). Därefter läste han medicin och blev 1923 medicine kandidat i Uppsala ([5]).

Över hela Sverige ansvarade klockare, präster och lärare för vaccinationer. Sedan början av 1800-talet vaccinerade hans farfars far, farfar och pappa Fröderberg församlingens barn mot smittkoppor ([6]). Sett i det ljuset kan det ha legat nära till hands för den unge Hugo att ta hälsofrämjande ansvar trots att han inte kom från en läkarfamilj, utan från en familj som ledde det lilla samhällets livsrytm i mötet med natur, utbildning och kyrkliga högtider.

Beslutade sig för att arbeta i ”sinnesslövården”

Redan före medicinstudierna bestämde sig Hugo Fröderberg för att arbeta inom psykiatrin, allra helst med vården av så kallat ”sinnesslöa”. ”Ovanliga personer” och ”original” hade haft en inte särskilt omhuldad men självklar plats i utkanten av 1800-talets lokalsamhällen ([7]). Vården av ”sinnesslöa” skedde sedan 1870-talet med målen att utbilda och uppfostra de vårdade ([8]). Den var inspirerad av ”epilepsivården”, som ofta hade religiösa förtecken och var driven av strävan efter välgörenhet / inre mission ([9]+[10]).  Den som var tillräckligt utbildad för att försörja sig själv var inte beroende av att ha föräldrar i livet eller av en stigmatiserande lokal fattigvård: som ”epileptiker” liksom som ”sinnesslö” var självförsörjande en nödvändig nyckel till någon mån av livskvalitet ([11]).

Man ville bort från det man såg som en föråldrad vård, isolerad från övriga samhället, emellanåt baserad på i bästa fall tro och i värsta fall kvacksalveri.

Vården var inledningsvis privat och kallbaserad. Först under Hugo Fröderbergs studieår blir staten en viktig aktör i ”sinnesslövården”. Från att lite motvilligt ha understött den sedan 1870-talet gick staten på 1920-talet in aktivt och inrättade nu specialanstalter ([12]). Man ville bort från det man såg som en föråldrad vård, isolerad från övriga samhället, emellanåt baserad på i bästa fall tro och i värsta fall kvacksalveri. Vården skulle bygga på modern vetenskap och effektivitet ([13]).

Intelligensmätningarna gör entré

Ingen skulle tas in på anstalt för att familj eller kommun inte kunde försörja dem eller för att någon trodde att de var ”sinnesslöa”. Man skulle veta. Psykiatrin skulle se in i själen för att förstå skillnader mellan ”sinnesslöa” och ”normalbegåvade”. Ett sätt att se skillnad var intelligensmätningar. Klassificeringspraktiken i ”intelligensålder” eller ”utvecklingsgrad” blev under Hugo Fröderbergs ungdom ett sätt att objektivt veta det man förut trott bland annat utifrån frenologi och andra kroppsmätningar ([14]). Bland ”sinnesslöa” hade ”idioter”, också kallade ”obildbara sinnesslöa” lägst intelligenskvoter (under 60), ”imbecilla”, också kallade ”bildbara sinnesslöa”, något högre (under 70).

På Karolinska Institutet blev Hugo Fröderberg licensierad läkare 1927. Han hade då redan arbetat frivilligt på psykiatriska kliniken i Lund julen 1924 och i Uppsala sommaren 1925. Därefter arbetade han vid sinnessjukhusen Vänersborgs hospital, Västerviks hospital och S:t Lars sjukhus samt vid sinnesslöanstalterna Källshagen och Västra Mark ([15]). På samtliga saknades vetskap om orsaken till ”sinnesslöheten”, även om man ofta trodde man visste vad som framkallat den: förlossningsskador, trauman, hjärnhinneinflammation, ”epilepsidemens” och arv från föräldrarna till exempel. För att veta skulle man behöva se in i hjärnorna.

Vad berodde ”sinnesslöhet” på?

Hugo Fröderberg skulle, med hjälp av Statens medicinska forskningsråd och i samarbete med Nils Gellerstedt på Hjärnlaboratoriet i Uppsala, 1948 starta ett forskningsprojekt för att dissekera hjärnor från de med störst ”sinnesslöhet” i Sverige: 152 avlidna intagna från Vipeholm ([16]). Varför ansågs just dessa hjärnor viktiga för att veta säkert, förstå, behandla och förebygga ”sinnesslöhet”? För att förstå det behöver vi förstå Vipeholms roll i ”sinnesslövården” och den expansion den genomgick.

Vipeholms sjukhus hade en unik roll i den stora expansionen av anstalter för ”sinnesslöa” under första halvan av 1900-talet. När Hugo Fröderberg föddes 1897 fanns 22 anstalter i Sverige. När staten började subventionera anstalter för ”sinnesslöa” 1904 växte vården till ett stort lapptäcke av olika sorters skolor, vårdhem och arbetshem i privat regi, i stiftelsers och landstings regi, och med statens något motvilliga engagemang kom även statliga anstalter och sjukhus med på lapptäcket under 1920- och 30-talen ([17]).

När Vipeholms sjukhus öppnade 1935 blev Hugo Fröderberg sjukhuschef och överläkare på Sveriges 96:e anstalt. 1950 hade Sverige 131 anstalter med plats för 13 000 ”sinnesslöa”. De som inte kunde anpassa sig till livet på lokala skolhem och arbetshem skickades till de centrala statliga uppfostringsanstalterna för ”bildbara sinnesslöa”([18]), för ”imbecilla”. Om de sågs som ”asociala”, skickades de till sjukhusen för ”asociala imbecilla” ([19]).

Kallades sjukhus eftersom de fick tvångsvårda

Dessa statliga specialanstalter kunde kallas sjukhus därför att de till skillnad från de andra drygt 120 anstalterna lydde under sinnessjukvården. Inom sinnessjukvården var tvångsvård möjlig tack vare 1929 års stadga som trädde i kraft 1931 ([20]). Ordet sjukhus signalerar alltså inte att vård gavs utan att tvångsvård var möjlig. Vipeholm och de tre andra ”sjukhusen för sinnesslöa” var specialanstalter inom ”sinnessjukvården”. De ”obildbara”, ”idioterna” som inte kunde sköta hygienen eller äta själva, som var våldsamma mot andra eller mot sig själva, eller med grava beteenderubbningar skickades till det fjärde statliga sjukhuset för ”svårskötta, obildbara sinnesslöa”: Vipeholm.

Här återfanns alltså de med störst ”svårskötthet” och ”idioti” bland Sveriges 13 000 intagna. Svårsköttheten hade att göra med självskadebeteenden, behov av sondmatning, matning förbi sväljreflexen till den peristaltiska reflexen, våldsamhet mot andra patienter och behovet av hjälp kring toalettbesök. Om man skulle komma åt vetande om ”sinnesslöhet”, var Vipeholmspatienternas hjärnor en extremt tydlig nyckel.

Under denna tid flyttades de ”sinnesslöa” således mellan anstalter i en aldrig avstannande flyttkarusell där platsbristen var motorn (...).

Intelligensmätningarna var en sorteringsmekanism som användes för att välja anstalt efter intagnas behov. Mätningarna ansågs under på 1920- 30- och 40-talen vara den vetenskapliga garanten för rätt placering. Stor platsbrist rådde. Den som inte passade in skickades till en anstalt som hade plats just då och bättre kunde möta behoven. Under denna tid flyttades de ”sinnesslöa” således mellan anstalter i en aldrig avstannande flyttkarusell där platsbristen var motorn och klassificeringar i intelligensålder eller utvecklingsgrupp gav placeringen.

Under 1950-talet börjar intelligensmätningarna betraktas som mindre vetenskapliga. Utförandet kritiseras som oprofessionellt och vården som rättsosäker ([21]). Samtidigt blir det också möjligt att se in i hjärnor med hjälp av röntgenstrålar. Hjärndissektionerna upphör, resultaten publiceras inte. ”Sinnesslövården” undersöks i granskande reportage och Vipeholm med sitt tvångsvårdade klientel, vårdarnas vana att bemöta våldsamma och ohygieniska beteenden, med låsta korridorer, okrossbar inredning och avspolningsbara möbler förskräcker utomstående betraktare.

Motsägelsefulla bilder av Vipeholm

Sommarvikarien Lennart Berggrens kritiska reportage från 1953 får stor betydelse ([22]). Reportagets bild av hårda nypor och opersonlig sjukhusmiljö verkar berättigad och dess anklagelser om terror och skräckvälde gav upphov till spekulationer och inspektioner. Samtidigt lyfter Medicinalstyrelsens inspektion fram just Vipeholm som exempel på god vård i kontrast till exempelvis Källshagen, bland annat för att personalen är så välvilligt inställd och lokalerna så bra ([23]).

Att förstå de motsägelsefulla bilderna av vården kommer att kräva flera perspektiv och historisk analys. Mycket har sagts och skrivits om vården på Vipeholm, liksom om 1940-talets höga dödstal, om obduktionerna och bevarandet av 152 intagnas hjärnor, om kariesexperimenten och om sjukhuschefen Hugo Fröderberg. Ändå är det, med undantag av de kartlagda kariesexperimenten ([24]), magert med faktisk kunskap om Vipeholm.

Dåtidens Vipeholm var en kugge bland 130 andra kuggar i ”sinnesslövårdens” stora anstaltsmaskineri med 13 000 platser.

I januari 2021 startade fyra kollegor och jag ett flerårigt forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet, om vården på Vipeholms sjukhus från sjukhusets öppnande 1935 till Fröderbergs pension 1962. Källmaterialet finns i arkiv i Lund, Stockholm och Uppsala. Hugo Fröderbergs egna arkiv undersöktes innan öppettiderna begränsades av pandemin, och vi kan tolka hans bild med hjälp av forskning från närliggande områden ([25]). Dåtidens Vipeholm var en kugge bland 130 andra kuggar i ”sinnesslövårdens” stora anstaltsmaskineri med 13 000 platser. I den kuggen administrerade, utvecklade och ansvarade läkaren Hugo Fröderberg för vården av 1000 patienter och 400 anställdas arbete. Vem var han och vad betydde han för Vipeholm?

Än så länge har vi bara ett perspektiv: Hugo Fröderbergs. Men projektet ska, när samtliga arkiv öppnar, undersöka vården även ur medicinskt perspektiv – och ur patienternas samt ur det dåtida samhällets. Redan nu står det klart att det som bland annat i dokumentärer i P1 beskrivits som Hugo Fröderbergs ”självbiografi” ([26]) inte ger oss några pålitliga upplysningar om vården. Han började skriva 77 år gammal, året innan hans hustru Rut dog, och skrev sedan under fyra år cirka 140 maskinskrivna sidor fram till 1978. Iakttagelserna saknar sammanhang, ger ett förvirrat intryck och barndomens värld syns ofta mellan raderna ([27]). Källan ger däremot en fördjupad insyn i Hugo Fröderbergs barndoms värld till den som också läst hans publicerade barndomsminnen ([28]).

Spekulationerna är många

Barndomens årstidsväxlingar och släktens vana att leda samhället i söcken och vardag är även närvarande när han 1965, i klart tillstånd, sammanfattar sin upplevelse av Vipeholm. Han flyttar då efter 28 år från sjukhusområdets överläkarvilla. ”Att bo på en anstalt en längre tid innebär med nödvändighet en intim kontakt med anstaltens liv i helg och söcken i årstidernas växlingar” ([29]). Barndomen i Bäckaby hade mycket gemensamt med livet på Vipeholm och denna insikt verkar genomsyra hans så kallade ”självbiografi”. Men hur påverkades hans uppfattningar och handlingar av idéer i samtiden? För att svara på det behövs en stor kartläggning av samtida tankegods.

Spekulationerna är många om Hugo Fröderbergs roll i de förhöjda dödstalen 1941–1943 då hela 217 intagna med lägsta intelligensklassificering dog. Ett av forskningsprojektets syften är att utreda den frågan. Många levde och dog mycket magra, många med tuberkulos och lungsjukdomar. Ville han deras död? Svälte eller vanvårdade han och personalen ihjäl dem? Hur gjorde de det i så fall? Vad betyder det att han beskriver just dessa som biologiska varelser utan livskvalitet, utan egenskaper, och att hans ”självbiografi” berör det som dåtiden kallade ”euthanasiproblemet”([30])? Detta skrev han ofta om i handskrivna anteckningar och intervjuer från sina aktiva och mentalt klara år, men då på lite mer komplexa sätt än dem som hittills framhållits i media ([31]+[32]).

Med hänsyn till de anhöriga är ”euthanasi” enligt [Hugo Fröderberg] omöjlig.

I föreläsningar från 1948–1962 skriver han att ”de lägst stående” visar en så total avsaknad av medvetet liv att de i princip kunde varit lika lyckliga döda ([33]). Samtidigt argumenterade han 1942 emot det han uppfattar som en allmänt spridd åsikt, den att det vore bättre att hjälpa sådana intagna dö, eftersom vården av dem var dyr för samhället. De är så få att samhällskostnaden är marginell, skriver han 1942. Att döda dem, även på ett smärtfritt sätt, skulle gå emot läkaretiken att inte skada eller orsaka lidande, fortsätter han: ”Euthanasin” måste ju ske öppet, och att veta om att döden väntade skulle orsaka närstående ångest och stort lidande. Med hänsyn till de anhöriga är ”euthanasi” enligt honom omöjlig ([34]).

Hans inställning och handlingar kommer att ta tid att utreda men klart är att man då, precis som nu, förfasades över de höga dödstalen. De stora tidningarna diskuterade ([35]), Medicinalstyrelsen granskade ([36]+[37]) och Fröderberg själv slog larm om de låga matransonerna till de intagna under krigsåren, som han ansåg gav låg motståndskraft i ett redan svagt klientel ([38]+[39]).

Höjda matransoner

Det är viktigt att ha kunskap om vad som hänt. Innan dödsorsakerna 1941–1943 undersökts medicinskt och jämförts med annan statistik över dödlighet är det svårt att uttala sig om dem. Vi i forskningsprojektet visste redan tidigare att kariesexperiment utfördes i Medicinalstyrelsens regi på sjukhuset 1945–1955. Vi vet att de i sitt profylaktiska skede administrerades av Hugo Fröderberg, varefter han ersattes av den mer expeditive Bengt Gustafsson och försöken tog en vändning mot att provocera karies. Vad ingen av oss förstått förrän nu är hur attraktivt det måste framstått att experimenten höjde matransonerna och finansierade en halv läkartjänst med enda uppgift att analysera blodvärden ([40]).

Många har redan tyckt till i debatten om Vipeholm, och tankarnas relevans kommer att växa i takt med att den vetenskapliga kunskapen växer. Vi forskare vill måna om kunskapen men är tacksamma för andras beredskap att tänka, tycka och känna i frågorna om Vipeholm. Antagligen är vårt samhälles självförståelse är beroende av modet att göra så. Jag och mina kollegor ser fram emot att på sikt få bidra till debatten om den mycket komplexa frågan om vården på Vipeholm – och Hugo Fröderbergs roll i den ([41]).

Av: Elin Bommenel, fil. dr. och lektor i tjänstevetenskap, Lunds universitet; institutionen för service management och tjänstevetenskap.

---

[1] Fröderberg, H. Kulturbilder från Fröderydsbygden av en bygdens son. Lund 1974, s. 39.

[2] Fröderberg, H. 1974, s. 40.

[3] Hugo Fröderbergs arkiv, Lunds universitetsbiblioteks specialsamlingar, vol. B:4, ”Betyg över undergången studentexamen å latingymnasuim” 1917-06-06.

[4] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:4, ”Utdrag ur protokollet över folkskollärare-examen vid folkskoleseminariet i Växjö” 1917-06-12.

[5] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:4, ”Merit- och tjänsteförteckning” odat.

[6] Fröderberg, H. 1974, s. 14-44, speciellt s. 38.

[7] Åkesson, L. De ovanligas betydelse. Carlssons bokförlag. Stockholm 1991.

[8] Hansson, S. I den goda vårdens namn. Sinnesslövård i 1950-talets Sverige. Uppsala 2007, s. 31.

[9] Lennerhed, L. ”Epileptikern”. I Josephson, P. & Runefelt, L. (red.) Historiska typer. Gidlunds. Stockholm 2020.

[10] Ringarp, J. ”’Nytt ljus över epilepsin’. Den medicinska utvecklingens påverkan på sjukdomen under 1950-talet”. I Burman, A. & Holmquist, B. (red.) Det lyckliga femtiotalet: sexualitet, politik och motstånd. Östlings. Stockholm 2019.

[11] Ekström von Essen, U. Folkhemmets kommun. Socialdemokratiska idéer om lokalsamhället 1939-1952.  Atlas. Stockholm 2003.

[12] Hansson, S. 2007, s. 34-35.

[13] Hansson, S.  2007, s. 62-67.

[14] Rose, N. ”Psykologens blick”. I Petersson, K. & Hultqvist, K. (red.) Foucault: Namnet på en modern vetenskaplig och filosofisk problematik. Stockholms universitets förlag. Stockholm 1995, s. 178-181.

[15] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:4, ”utkast till CV” odat.

[16] Hugo Fröderbergs arkiv vol. B:11 ”Meddelande om tilldelning om forskningsmedel à 3000 kr för projektet Sambandet mellan psykiska utvecklingsgrupper samt hjärnstrukturen vid höggradig oligofreni” 1948-11-20.

[17] Hansson, S. 2007 s. 186-194.

[18] Salbohed, öppnat 1922 och Vänersborg 1924.

[19] Källshagen, öppnat 1930, Salberga 1930 och Västra Mark 1931.

[20] Engwall, K. ”Asociala och imbecilla”. Kvinnorna på Västra Mark 1931-1967. Örebro 2000.

[21] jfr Hansson, S. 2007, s. 169-175.

[22] Frykman (Bommenel), E. ”Sockerförsöket” i Scandia 1998:1.

[23] Hansson, S. 2007, s. 125-127.

[24] Bommenel, E. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Arkiv. Lund (2006) 2021.

[25] Jag vill speciellt lyfta fram Sara Hanssons (Gruts) forskning, utan att lasta henne för eventuella felaktiga tolkningar jag kan ha gjort. 2020-2021 organiserades Hugo Fröderbergs arkiv i Lunds universitetsbiblioteks specialsamlingar om. Hänvisningarna i denna artikel använder den ursprungliga volymförteckningen från 1975.

[26] P1 Dokumentär. Vipeholmsanstalten, 2020-10-25 – 2020-11-15.

[27] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:22, ”Självbiografi” 1974-10-05 – 1978-12-08.

[28] Fröderberg, H. Kulturbilder från Fröderydsbygden av en bygdens son. Lund 1974.

[29] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:3, ”Anförande vid Vipeholms sjukhus 30-årsjubileum” 1965-11-25.

[30] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:22, ”Självbiografi” 1974-10-05 – 1978-12-08.

[31] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:11 ”Euthanasi Vipeholm” 1942-03-28.

[32] ”Krisen dödar sinnesslöa. Förändringar i kosthållet katastrofalt för patienter” osign. DN 1942-040-5.

[33] Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:23, ”Pastoralpsykiatri” odat.

[34] Hugo Fröderbergs arkiv vol. B:11, ”Euthanasi Vipeholm” 1942-03-28.

[35] ”Sinnesslöa dö fortare i kristid” osign. SvD 1942-04-05.

[36] Se tex rapporter i Hugo Fröderbergs arkiv, vol. B:14, ”Döda 1936-1942” 1943-09-02; ”Döda 1943. Ordnade i intelligensgrupper” 1944-03-29.

[37] Vipeholms sjukhus arkiv, Regionarkivet i Skåne län, F6A: ”Årsberättelser” för 1941, 1942 och 1943.

[38] Vipeholms sjukhus arkiv, Regionarkivet i Skåne län, F6A: ”Årsberättelser” för 1941, 1942 och 1943.

[39] ”Krisen dödar sinnesslöa. Förändringar i kosthållet katastrofalt för patienter” osign. DN 1942-04-05.

[40] Bommenel, E. (2006) 2021, s. 111-113 samt 204-206.

[41] Vi som arbetar i projektet är Elin Bommenel (fil. dr. tjänstevetenskap, projektledare), Malin Appelquist (med. dr. medicinhistoria, överläkare i psykiatri), Kristina Engwall (docent, funktionshinderforskning), Evelina Lindén (forskningskommunikatör) samt Anna Tunlid (docent, idé- och lärdomshistoria).